Men det finns ingenting som säger att denna förlossning kommer bli lika "lätt". Det kanske går "för fort" så jag spricker ända upp till Haparanda? Han kanske fastnar? Jag kanske går över tiden så när de väl är dags är kroppen heeeeelt slut? Nu är jag mycket mer medveten om allt som kan gå fel. Första gången kan bara på ett ungefär föreställa sig hur de ska kännas o vara, men denna gång VET man. Innan kunde man inte sätta fingret på känslan att man kanske kommer förlora sitt barn. Såna känslor kan man bara förstå när man väl har fått sitt barn.
Jag är betydligt mer orolig denna gång och det är verkligen inte bara för min skull under själva förlossningen, utan det är oro kring allt, förlossningen, den första tiden och plötslig spädbarnsdöd, att han får syrebrist under förlossningen och där med en utvecklingsstörning. Ja, listan kan göras lång. Det är helt klart negativt att veta vad som komma skall ;) men om allt går som de ska, så ska jag försöka njuta! För de är ju sjukt jävla häftigt att föda barn! Vad kvinnan kan är helt otroligt.
En nykläckt Elsa.
En skeptisk liten på väg hem från bb.